Är inget stort fan av zombierullar så 28 dagar senare blev för några år sen en positiv överraskning på flera plan. Dels den halvdokumentära känslan, den rappa klippningen och den nästan totala avsaknaden av framträdande visual effects. När jag så poppade in uppföljaren 28 veckor senare hade jag rätt höga förväntningar. Dels pga regissören Juan Carlos Fresnadillos tidigare alster Intacto, en rätt schysst film med världens coolaste ”springsåinihelvetefortitallskogmedögonbindlarpåsig”-scen. Han borde väl kunna förvalta den här uppföljaren.
Upplägget från första filmen känns såklart igen. London är övergivet och skall nu med NATO/USA:s hjälp börja återbefolkas. De militära inslagen är rätt framträdande i 28 veckor där två av huvudkaraktärerna är soldater. Dock är de betydligt mer sympatiska än de våldtäktsbenägna tokstollarna till britter i 28 dagar. I alla fall en del av dem… Det blir såklart en del planlöst strövande omkring när allt väl går åt helvete, dock känns plotten mer styrd i uppföljaren än i den första filmen. Man kastas inte fullt så handlöst mellan situationerna. Jag gillar annars det händelsedrivna, nästan handfallna sättet att följa med omständigheterna snarare än när händelserna uppenbarligen skall leda till planerade stopp och vilopauser. Just av den anledningen passar jag här på att utnämna Children of Men till förra årets bästa film!
Bad- och båtvett.
Men det är klart att man måste se 28 veckor senare som en actionrulle. Och med det filtret på är det en riktigt bra stänkare. Något som lyfter filmen är den nästan totala avsaknaden av sentimentalitet. Något som kanske är mer regel än undantag i zombiefilmer men vad vet jag. När Carlyle träffar sina barn efter att ha varit separerade en längre tid är det tyst. Dvs ingen musik överhuvudtaget som ackompanjerar hans och barnens återförening. Och att Fresnadillo med lätthet plockar huvudkaraktärerna en efter en är en schysst grej, det gör att man sitter ännu mer i givakt i soffan och inte har lika lätt att förutse slutet. Han använder inte heller barnen som typiska Dakota Fanning-offer, utan dom kan mycket väl bita i ett rätt surt äpple.
