• Har jobbat på Arn-filmerna, men bara så perifert att ni inte fått grepp om historien
• Inte har läst böckerna
• Har läst böckerna, men att det var la ett tag sen
• Tycker att Peter Flinth har lite för brett huvud, ett tråkigt CV och av den anledningen inte vill se filmen

guillou_sammanfattar.mp3 (952 KB)

Upplägget från första filmen känns såklart igen. London är övergivet och skall nu med NATO/USA:s hjälp börja återbefolkas. De militära inslagen är rätt framträdande i 28 veckor där två av huvudkaraktärerna är soldater. Dock är de betydligt mer sympatiska än de våldtäktsbenägna tokstollarna till britter i 28 dagar. I alla fall en del av dem… Det blir såklart en del planlöst strövande omkring när allt väl går åt helvete, dock känns plotten mer styrd i uppföljaren än i den första filmen. Man kastas inte fullt så handlöst mellan situationerna. Jag gillar annars det händelsedrivna, nästan handfallna sättet att följa med omständigheterna snarare än när händelserna uppenbarligen skall leda till planerade stopp och vilopauser. Just av den anledningen passar jag här på att utnämna Children of Men till förra årets bästa film!

Bad- och båtvett.

Men det är klart att man måste se 28 veckor senare som en actionrulle. Och med det filtret på är det en riktigt bra stänkare. Något som lyfter filmen är den nästan totala avsaknaden av sentimentalitet. Något som kanske är mer regel än undantag i zombiefilmer men vad vet jag. När Carlyle träffar sina barn efter att ha varit separerade en längre tid är det tyst. Dvs ingen musik överhuvudtaget som ackompanjerar hans och barnens återförening. Och att Fresnadillo med lätthet plockar huvudkaraktärerna en efter en är en schysst grej, det gör att man sitter ännu mer i givakt i soffan och inte har lika lätt att förutse slutet. Han använder inte heller barnen som typiska Dakota Fanning-offer, utan dom kan mycket väl bita i ett rätt surt äpple.

Magnusson-Norling gör detta fyratimmarsdrama till något som jag längtar efter. Så har jag inte känt på många år. Vinjetten som lånar stil och tänk från Six feet under är bland det skönaste SVT gjort de senaste åren. Serien som helhet ligger i toppklass historiskt sett, jämte succeer som Hammarkullen, Silvermannen och Rapport till Himlen.

Ikväll sänds det sista avsnittet och jag längtar. Lider med karaktärerna, skrattar med karaktärerna och myser i soffan och tycker timmen går för snabbt.

Det är väldigt snyggt foto, ljudet är bra, ja…. jag kan fortsätta i evighet.

Men, jag var väldigt skeptisk när jag skulle se första avsnittet. Bigert som skrivit manus har ju filmen Allt om min buske på sitt samvete och det höjde inte mina förväntingar kan jag säga.

Men – den filmen är nu förlåten. Skriv mer i din sextrilogi Bigert. Askim är fantastisk. Synd bara att den ligger efter flopptoppen Andra Avenyn. Jag är sååå lycklig att jag inte fick jobbet jag sökte på den dyngan.

Get ready for the humoristiska stålbadet

Jag gillar Babben. För att hon är rätt bra. Och trodde att man inte skulle känna på det viset i hennes sällskap. Men det är nåt inbyggt formatfel när man låter en skådis som Per Morberg sitta i ”Heta stolen” och under fem långa minuter tvingar honom att inte tycka någon av följande personer är rolig:

• Göran Gabrielsson, imitatör som gör sig bättre i Public Service
• Nån finlandssvensk (som troligen breakade som ståuppare på finlandsfärjan och sedan gått i stå)
• 2 till

Jag vet att det är svårt att göra nöjes-tv i studio. Men man slits onekligen mellan känslan av medlidande med Per Morberg, något som innan helgen var en rätt avlägsen grej, och den lilla viljan att det faktiskt kunde vara lite roligt om det var roligt.

Han leder med rätt många poäng än, David Brent. Men det är ju ett par avsnitt kvar av Babben.